MUCC i Norden

konsertrecension - 30.01.2010 20:20

Under MUCCs europaturné följde JaME med bandet på sex konserter i Sverige, Finland och Danmark för att hitta nyckeln till deras charm.

I oktober 2009, efter två och ett halvt års väntan, var det dags för MUCC att återerövra Europa med sin turné MUCC in EURO 2009. Gruppen uppträdde i sjutton europeiska städer, de flesta av dem städer som de inte besökt tidigare. Vi kunde inte missa chansen att följa bandet under den här efterlängtade turnén, så vi var med på sex konserter under turnén: i Tammerfors den 6 oktober, Helsingfors 7/10, Malmö 8/10, Stockholm 10/10, Göteborg 11/10 och Köpenhamn 13/10.

Fanskaror av olika storlekar hade samlats i de nordiska städerna: antalet människor varierade från de fulla hallarna Tavastia i Helsingfors och Klubben i Stockholm till färre än hundra i Malmö. Atmosfären i köerna till konserterna var varm och det låg förväntan i luften: fansen hade helt klart höga förväntningar på MUCCs ankomst till Europa. Sommaren innan hade folk i Helsingfors och Göteborg chansen att avnjuta bandets festivaluppträdanden. I Göteborg var det betydligt fler människor som såg ut som vanliga metal-fans än vad som är vanligt på j-rockkonserter, och man hörde tydligt mansröster i publiken. Annars var publiken typisk för j-rockkonserter: tjejer med kläder inspirerade av japansk street fashion och enstaka killar bland dem.

Det var små skillnader mellan konserterna i de olika städerna, men i huvudsak följde spelningarna samma struktur. Dörrarna öppnade i tid, och publiken kom in. Ställena MUCC spelade på var typiska rockklubbar för några hundra personer. Framme vid scenen bildades en folksamling som småpratade nervöst och tittade på bandets crew medan de väntade. Allteftersom starttiden kom närmare växte sig MUCC-ropen starkare och mer frekventa.

Upphetsningen visste inga gränser när ljuset släcktes. Bakgrundsmusiken tystnade och det harmoniskt mystiska introt Kyuutai började. Bandet gick upp på scenen i den vanliga ordningen: trummisen SATOchi, basisten YUKKE och gitarristen Miya; var och en av dem hälsade kort på publiken innan de tog sina platser. Tatsuro, sångaren, lät publiken vänta - han kom upp på scenen precis när första låten, Houkou började. Den energiska låten fick igång konserten: de rytmiska gitarr-riffen fick publiken att studsa och de ylade entusiastiskt med i refrängerna.

Låten pausades en stund efter de två första verserna så att bandet fick tid att hälsa på sin publik. SATOchi fick folksamlingen att skrika från sin position bakom trumsetet, Miya lekte med sin gitarr längst fram på scenen, Tatsuro höll ut mikrofonen till publiken och YUKKE bara log i bakgrunden. Sedan tog riffen över igen och det var dags för gitarrsolot, under vilket både Miya och Yukke fick sin del av rampljuset. Efter att låten avslutats fylldes hallen av leende ansikten och glada tjut. Den kraftfulla första låten skapade en stark känsla av närvaro som betydde mycket för fansen som väntat på bandet.

Nästa låt var den något mer stillsamma och melodiska Hide and Seek. De starka gitarr-riffen lät publiken röja runt medan de vackra melodislingorna i sången gjorde atmosfären mer känslig. Bandet fick låten att komma till liv genom sin lugna närvaro på scenen, där varje medlem koncentrerade sig på sitt eget instrument. Tatsuro eggade publiken med sitt gestikulerande. Under gitarrsolot fick Miya och YUKKE återigen chans att glänsa tillsammans.

Övergången till nästa låt var imponerande: de tunga sista takterna av Hide and Seek följdes av det känsliga introt till Ageha, under vilket allting verkade stanna upp. Början av låten var likaså visuellt imponerande. Ljussättningen förstärkte det frusna ögonblicket, och Tatsuro höjde handen över huvudet och tittade uppåt innan han sjönk ner igen för att headbanga i knähöjd med armarna utsträckta åt sidorna. Låten släpptes som singel hösten 2008, och därför var det säkerligen en av de mest önskade låtarna under kvällen, något som kunde ses på publikens reaktion när de fick chansen att headbanga med bandet. Den okonstlade tyngden och genomträngande kraften i låten gjorde definitivt att den stod sig stark i liveversion.

Det elektroniska mönstret fortsatte när det var dags för Fukurou no yurikago. Sedan släppet av albumet Shion har låten varit en permanent del av MUCCs spellista, något som är lätt att förstå då man hör låten live. Stilen skiljer sig en hel del från resten av bandets låtar, vilket blir extra tydligt när man hör den tillsammans med deras nyare material. Gitarrerna är lättare, Tatsuros röst ligger i ett högre läge och de elektroniska elementen är tydligt hörbara. Den svävande melodin och attacken av trumslag fick publiken ordentligt energisk, och bandets uppträdande var härligt att se. Det var tydligt när man såg graden av avslappning att bandet verkligen uppskattade att spela den här låten.

Lemming började med SATOchis rockande trummor, sedan föll gitarren in och sedan basen. Introt var extremt medryckande och atmosfären speglades i Tatsuros ovanligt vilda dansrörelser. I Malmö etsades bilden av den entusiastiskt dansande sångaren in i minnet hos alla i publiken. Låten kan bäst definieras genom sitt energiska gitarr-riff som man lätt kan släppa loss till. En trevlig detalj var också biten innan gitarrsolot, där Tatsuro sjöng "la-la-la".

Sedan var det dags för det första mellansnacket. Tatsuro presenterade bandet med att säga "We are MUCC from Japan! Thank you for coming tonight!" Han muntrade också upp publiken genom att hälsa på dem på det lokala språket: "God kväll!" Det framkallade leenden hos alla i publiken. Sångaren pratade stakande och osäkert, men på ett gulligt sätt. Han stannade upp flera gånger som om han inte kom ihåg vad han skulle säga och gjorde pauser för att tänka, vilket framkallade skrattsalvor från publiken. Men Tatsuro blev inte ledsen för det utan skrattade han också. Publiken svarade med glada tillrop, uppenbarligen uppskattade de sångarens ansträngningar.

Det var omöjligt att hålla sig stilla när Tatsuro drog fram sitt munspel. Han lekte retsamt med det och frågade: "Are you ready to dance?" YUKKE bytte till sin stående bas, och publiken visste inte till sig av lycka. Det var dags för FUZZ, en singel från 2008 som är en absolut livehit bland MUCCs låtar och därför säkert den mest efterlängtade låten på konserten. Gensvaret på låten var entusiastiskt: den hoppande och jublande publiken var en imponerande syn, och Tatsuro gjorde det ännu vildare med sina skrik och ansiktsuttryck. Under det snabba gitarrsolot tog Miya plats längst fram på scen medan Tatsuro retades med första raden. YUKKEs spelande var roligt att se på; basisten hanterade sitt instrument som om det vore hans danspartner. När låten slutade brast publiken ut i en storm av applåder.

Den dansvänliga stämningen fortsatte med den efterföljande låten Oz, som började med ett elektroniskt intro. Liksom många av låtarna från Kyuutai bärs den här låten upp av en stark gitarrmelodi som gav Miya en chans att visa upp sig. De rytmiska och starka trummorna ledde refrängen, och publiken sjöng med. Tatsuros färgglada gester och en liten lustig handrörelse han upprepade genom andra versen av låten livade upp framträdandet. Rytmen och melodin i låten absorberades djupt in i kroppen, och därför fungerade den perfekt för att behålla den energiska atmosfären.

Det var inte så stor skillnad i MUCCs spellista under turnén, men den åttonde låten varierade lite mellan spelningarna. I Tammerfors, Malmö, Göteborg och Köpenhamn spelade bandet Kanariya, b-sidan på Sora to ito. Låten kom till liv med det mjuka riffet spelat av YUKKE på hans stående bas - då de första tonerna hördes började publiken jubla. Den jazziga låten skiljde sig från de andra låtarna på spellistan och lättade upp atmosfären. Variationen mellan de okomplicerade verserna och de melodiska refrängerna understödda av ett starkt basljud gjorde att låten svängde medryckande, och den blev därmed en av höjdpunkterna på konserten.

I Helsingfors och Stockholm byttes Kanariya ut mot YUKKEs komposition Fuyuu från albumet Kyuutai: Den mjuka och svävande melodin gav konserterna en subtilt lätt stämning. Även den här låten innehöll munspel, i form av ett smakfullt och rent solo. När låten slutade bugade Tatsuro lätt för att tacka publiken med ett vänligt leende på läpparna.

Efter låtens slut skrek publiken högt, men Tatsuro bad dem med gester att lugna sig. De första orden ur hanabi framkallade glädjeskrik som snabbt tystnade när publiken koncentrerade sig på låten. Den lugna stämningen verkade avslappnande, och när Tatsuros röst fyllde hallen var det svårt att inte känna rysningar. Låten byggdes först upp av gitarrens mjuka ledsagande, och sedan markerade de rytmiska trummorna skarpt övergången i melodin. Det drömlika lugnet ändrades till en gladare stämning när tempot ökades och basen kom in i mitten av låten. Känslan av skönhet behölls ända till slutet, och det var ett leende på allas läppar.

Sedan muntrade Tatsuro åter upp publiken med ett kort mellansnack. Han gav komplimanger och tackade publiken, ibland på tre språk: "Thank you! Arigatou! Kiitos!" Han lovade att bandet skulle komma tillbaka till Helsingfors med orden: "I...we promise to come back again - promise! Everybody come back, please!" Publiken lovade med upphetsade rop att uppfylla hans önskan.

Tatsuro bad återigen publiken att hålla sig lugna, och det mjuka introt till Sora to ito började. Singeln, som släpptes förra vintern, är en av de mest populära låtarna bland bandets nyare material, och föga förvånande fick den ett entusiastiskt mottagande av publiken. Kontrasten mellan den mjuka melodin i verserna och de delar som definierades av ett starkt gitarrspel förstärktes genom Tatsuros starka och vackra tolkning. Sora to ito hade en melankolisk känsla, liksom hanabi, och att de båda låtarna följde varandra skapade en liten bubbla av känslighet annorlunda från resten av konserten.

Stämningen förändrades igen när Shiva började med ett gitarr-riff. Som liveframträdande är låten från Shion en pärla: den är snabb, energisk och rockig. Bandet tog vara på tillfället att klämma ut det som var kvar hos publiken genom att röra sig aktivt på scen, alltmedan de försökte att inte slå i varandras instrument. Miyas bakgrundssång gav djup till melodin. Under delen precis innan gitarrsolot fick Tatsuro publiken att skrika "Say whoa!", och den redan höga stämningen blev ännu vildare. Den positiva, snabba melodin i låten fick lyssnarna att glatt skutta med - och sångaren såg också glad ut när han såg publikens entusiastiska reaktion.

När nästa låt började nådde stämningen ytterligare en topp. Introt, med starka trummor och bas, fick publiken att klappa och skrika. Bouzenjishitsu är en av de starkaste live-låtarna i MUCCs historia. Spänningen höjdes när gitarren kom in, och om några i publiken ännu inte headbangade för allt de var värda så började de nu. Tatsuros låga röst och den minimalistiska, deprimerande melodin satte sig som ett tryck över bröstet; den intensiva basen spred sensationen genom hela kroppen. Det är en unik upplevelse att höra Bouzenjishitsu live, och när låten slutade var alla tvungna att hämta andan ett ögonblick. Det var också skönt att se att en sådan gammal låt trots allt funnit sin plats bland det nyare materialet utan att konsertens tema bröts upp. Den behöll sin ursprungliga stämning: energin, atmosfären och styrkan var lika kraftfull som i uppträdanden för många år sedan.

Den tunga stämningen fortsatte med den sista låten på spellistan, Ranchuu. Låten har en framträdande roll som del av MUCCs liveshower, och även på den här turnén bjöd bandet på ett energiskt framträdande. Av samma anledning är den också en av publikens favoriter: variationen mellan den starka gitarren och de melodiska refrängerna gav folk en chans att roa sig genom att headbanga och dansa vilt. Låten pausades ett ögonblick när Tatsuro följde traditionen kopplad till låten genom att be publiken sitta ner. De fans som kände till bandet väl visste vad som väntade medan de nyare fansen tvekade lite, men till slut satt i princip alla i publiken ner - några på golvet, andra på grund av platsbrist i knät på personen bakom sig. Enligt Tatsuros instruktioner och SATOchis nedräkning hoppade hela folksamligen upp i en våg för att fortsätta lyssna, nu ännu mer upphetsade. Den bestämda slutklämmen på låten blev en effektiv avslutning på första delen av konserten, och bandet lämnade scenen för ett tag.

Publiken stannade för att vänta på extranumret och tänka igenom vad de just sett och hört. Förutom de två äldre låtarna på slutet hade spellistan bestått uteslutande av låtar från de två senaste albumen, Shion och Kyuutai. Båda albumen släpptes efter MUCCs senaste egna turné i Europa, vilket gjorde dem ännu mer speciella. Det finns säkert folk som saknar bandet som det var för några år sedan, men man kan inte undgå att bli imponerad av bandet som det ser ut i dag. Bandmedlemmarna var självsäkra men lättillgängliga och de höll publiken fångad och fyllde scenen med en självklar närvaro och en stark medvetenhet om sin egen förmåga.

Erfarenhetsnivån kunde också ses i sättet bandet anpassade sitt uppträdande efter varje plats och publik utan att konsertens atmosfär förändrades. Gruppen var självsäkra på de större klubbarna som Tavastia och Klubben, men deras talanger syntes särskilt på det minimala Kulturbolaget i Malmö. Publiken där var liten i förhållande till bandets popularitet vid det här laget, men det märktes inte på deras framträdande. Tvärtom, konserten kändes mysig och varm och speciellt intim för den lilla publiken. Det var lätt att njuta av konserten när bandet verkade ha roligt på scenen och var så nära och hängivna till publiken.

En viktig del av MUCCs liveframträdande är Tatsuros enastående karisma. Med sina gester och sin närvaro lyckades han skapa mer djup och mening med låtarna. Att se flera konserter i rad gjorde det också möjligt att observera de andra tre bandmedlemmarna, vilket var en värdefull upplevelse. YUKKEs positiva scenpersonlighet var charmig; basisten koncentrerade sig på sitt instrument med ett konstant leende på läpparna, ibland helt omedveten om omvärlden. Miyas spelstil var koncentrerad och underhållande. Han hade sin egen tysta show, och hans olika uttryck var en uppskattad syn. Det var också värt att notera det välfungerande samarbetet mellan gitarristen och basisten; medan Tatsuro och SATOchi koncentrerade sig på sina delar bildade Miya och YUKKE ett starkt team. Under konserterna var trummisen av naturliga skäl mer i bakgrunden, men när ögonkontakt var möjligt var det intressant att se honom eftersom hans stil var unik och fascinerande.

Publiken väntade på extranumret under tystad eller småpratande, men enstaka skrik kunde höras. I Helsingfors och Stockholm sjöng de - kanske förhoppningsfullt - melodin till Yasashii uta. Efter pausen kom bandet upp på scenen igen, och publiken började skrika. I Köpenhamn ropade folk högljutt efter låten Libra, men det var varken den eller Yasashii uta som började spelas. MUCC tog ändå emot önskningarna med humor: när "Libra!" hördes från publiken låtsades Tatsuro inte förstå; han pekade på sig själv och frågade: "Nip?"

Början på extranumret var alltid den roligaste delen av konserten. I Tammerfors kom Tatsuro upp på scenen med en flaska Salmiakki Vodka som han bjöd alla bandmedlemmarna på. Deras ansikten efter att ha provsmakat drycken var obetalbara: ansiktsuttrycken låg någonstans mellan överraskning och äckel. Även Tatsuro, trots att han försökte spela tuff, var tvungen att hosta lite efteråt. Under tiden skrattade publiken så de grät, och jublet ökade ännu mer när sångaren frågade dem: "Do you like Salmiakki?"

Under första delen av extranumret var det också tid för underhållande kommentarer. I Helsingfors och Göteborg gladde Tatsuro publiken genom att säga: "I'll teach you Japanese!" I Helsingfors lärde han ut ordet "edamame", i Göteborg ordet "bikkuridonkii" (Bikkuri Donkey) - men, artig som han är, talade han inte om vad orden betyder. Därför förekom en del tvivel bland dem som inte förstod japanska, och jo, de orden kan vara användbara om du vandrar runt i Japan på tom mage och letar efter sojabönor eller en hamburgerrestaurang!

De andra tre bandmedlemmarna fick också chansen att prata lite under extranumret. I Göteborg gav Tatsuro mikrofonen först till YUKKE som presenterade sig själv: "Do you know me? I'm YUKKE" varpå Tatsuro kommenterade: "Yes, we have YUKKE". När basisten pratat klart började publiken ropa på Miya, som gav komplimanger till staden, och sedan på SATOchi, vars meddelande var: "I love you, you and you!"

Som första låt i extranumret gav MUCC publiken en chans att njuta av en gammal favorit. I Tammerfors, Malmö och Stockholm började låten med ett medryckande basintro som fick en rejäl respons från publiken. Det var dags för Saishuu ressha, en singel från 2004 som fortfarande är en fanfavorit. I Helsingfors och Köpenhamn var första låten i extranumret Utagoe från albumet Gokusai. Den energiska låten med sin mjuka melodi var perfekt för att höja stämningen i slutet av konserten. I Göteborg fick publiken höra den känsliga och vackra Ryuusei. De lyssnade på låten under lätt nickande.

Som avslutning på konserten bjöd MUCC på sin nya singel Freesia. Bandet hade redan spelat låten på sin konsert på Nippon Budokan i mars, men det var första gången de spelade låten live i Europa. Det kunde ha varit en risk att spela en låt okänd för publiken som sista låt på konserten, men Freesias atmosfär var perfekt. Introt var mjukt och lugnande, melodin flytande och gitarren gav en skarp energi. De varierande melodislingorna och harmonierna gjorde låten intressant att lyssna på, och bandets framträdande var djupt och känsligt. Publiken gick helt in i det mjuka, sorgsna ljudet i Freesia. Låten avslutades med Miyas gitarr och Tatsuros nynnande, som skapade en overklig atmosfär. Efter låtens slut tackade bandet och tog avsked av publiken, och drog sig sedan tillbaka från scenen.

De sista tonerna av Freesia hängde fortfarande i luften när folksamlingen började lämna hallen. MUCC lämnade en imponerad och lycklig, nästan sublim känsla hos sina lyssnare. De fans som följt bandet länge mindes varför de uppskattar bandet så mycket, och nyare lyssnare fick ytterligare anledning att fortsätta lyssna på bandet. Efter att ha följt bandet på många konserter i rad var det som imponerade mest helheten hos deras framträdanden. Även om konserthallar och publik varierade var känslan densamma. MUCCs liveframträdanden är unika och njutbara - den här turnén gjorde intryck på de många lyssnarna som längtar efter att se bandet igen.


Konserter:

2009/10/06 Klubi, Tammerfors, Finland
2009/10/07 Tavastia, Helsingfors, Finland
2009/10/08 Kulturbolaget, Malmö, Sverige
2009/10/10 Klubben, Stockholm, Sverige
2009/10/11 Brewhouse, Göteborg, Sverige
2009/10/13 Lille Vega, Köpenhamn, Danmark

Spellista:

Intro (Kyuutai)
Houkou
Hide and Seek
Ageha
Fukurou no yurikago
Lemming
-mellansnack-
FUZZ
Oz
Kanariya (Tammerfors, Malmö, Göteborg, Köpenhamn) / Fuyuu (Helsingfors, Stockholm)
hanabi
-mellansnack-
Sora to ito
Shiva
Bouzenjishitsu
Ranchuu

Extranummer:
-mellansnack-
Saishuu ressha (Tammerfors, Malmö, Stockholm) / Utagoe (Helsingfors, Köpenhamn) / Ryuusei (Göteborg)
Freesia


JaME vill tacka Twisted Talent och Live Nation.

Bild 1-4 är från Tammerfors, tagna av Katrin Borgersen. 5-14 är från Helsingfors, tagna av Tiina Hirvonen, och 15-20 är från Stockholm, tagna av Maija Haka.
relaterade artister
kommentarer
blog comments powered by Disqus
relaterade teman

Konserter i Sverige

relaterade bildgallerier


annonser