D - 7th Rose

recension - 29.08.2010 07:00

En fantasieggande skiva som hörs och känns med både kroppen och sinnet.

Djupt inne i en lummig skog vandrandes på mjuk grön mossa ledsagas vi i 7th Rose ~Return to Zero~ av D fram till en ljus glänta för att där finna en praktfullt blommande ros. De elektroniska tonerna och rösten är mjukt inbjudande i detta korta introspår, tills vi kommer fram till nästa spår 7th Rose. Där visar oss D att en blommande ros inte bara är lockande vacker utan att den även har vassa taggar.

"The talk which I tell from now on is the past, the future, and truth. 7th Rose", så börjar sången och mycket riktigt sträcker sig denna låt bakåt i Ds musikaliska historia samtidigt som den blickar framåt. 7th Rose förkroppsligar Ds levande spännvidd i att på ett konstnärligt sätt kunna kombinera tung metalrock med sköna melodier och variation i tempo och samtidigt briljera med en sångröst som sträcker sig från hög falsett till djupaste bas. Och i denna låt lyckas ASAGI göra denna röstfärd inom en sekunds tidsrymd. De mjukt melodiösa styckena av 7th Rose smeker en som med lena rosenblomblad medan de tyngre och råare känns som eggande rispningar av rosentaggar på kroppen och i sinnet.

Nästa spår för oss via dess toner mot en exotisk dal där man kan ana att dragspelsmusik ackompanjerad av tamburiner brukade spelas. Hanatsumi no otome ~Rozova Dolina~, med sin annorlunda rytm, handlar om en blomsterplockande jungfru som längtar efter sin älskade som förts bort för att tillverka vapen istället för att odla rosor, och D lyckas verkligen få hennes önskan om och tro på att få återse sin älskade att eka genom rosendalen då både musiken och rösten verkar studsa mot bergsväggarna och få en att svänga i takt till dem.

Tightrope är en relativt snabb och samtidigt stundtals tungt gungande rocklåt. Faktiskt är den en ganska typisk rocklåt i och med att med att den har en drivande melodi, aggressiv rytm och rättfram attityd. Musiken tillsammans med rösten förmedlar med kraft sångens budskap om att våga tro på sig själv och det man gör och finna styrkan att gå sin egen väg.

Crimson Fishs suggestivt böljande melodi för tankarna till den lilla sjöjungfruns längtan efter ben för att kunna ta sig upp på land och gå till sin älskade. HIDE-ZOUs fina lilla gitarrsolo leker så fint i det vaggande sjögräset i det solljus som tränger sig ner genom vattenytan och världen där ovanför. Leker som en fin liten röd fisk. Men egentligen handlar sången om en maffiachefs dotter i NYCs Chinatown, och det förklarar varför det ibland sjungs på kinesiska istället för på japanska.

Även nästa låt handlar om en kvinna, Independent Queen, och man verkligen känner denna självständiga drottnings kontrollerade röst till de tunga tonerna. Redan i inledningen hörs att detta är en utmärkt låt att spela live då den har en väldig drivkraft och musiken riktigt uppmanar lyssnarna till att delta i kvinnans självständighetskamp genom att rocka loss ordentligt och headbanga för allt de är värda. Dessutom känns Ruizas gitarrsolo särskilt inlevelsefullt i denna låt.

I Juusangatsu no yumemioka bjuds lyssnaren in i ett drömlandsskap att sjunga och dansa ringlekar bland skobeklädda odjursungar som gått vilse. Den något okonventionella melodin och rytmerna bidrar till den drömlika effekten och HIROKIs trumvirvlande blir marschlikt strukturerat mot slutet av låten då en korus av röster räknar upp månaderna till och med den 13e månaden "Undecimber".

Day by Day är den mest poprockiga låten på skivan som trots sitt glada tempo och sin stundtals hoppstudsiga rytm känns rätt så deprimerande. Men den kommer till sin rätt under konsertförhållanden där D och fansen interagerar och får låten att bli levande och meningsfull. En låt som påminner en om att trots att varje dag kan te sig den andra lik, så förändras både livet och vi själva kontinuerligt. Med andra ord gäller det att uppskatta livet och göra det bästa av det man är och har.

Det nionde spåret på skivan introduceras med ett mekaniskt raspande som straxt ersätts av en melankolisk gitarr, några blyga bjällror och en mjukt sammetssläpande röst tills låten drar igång på riktigt. Karakuri emakis känslofyllda rullande rocktoner framkallar, sångtiteln (ungefär "mekanisk bildrulle") till trots, bilden av en trasig docka som på en marionetts ledsna och olyckligt knyckiga vis runt runt dansar fram sin vånda och trängtan efter sin ouppnåeliga kärlek.

Alfahanens lockande stridsrop i form av först uppmanande ylande och sedan ultradjupt morrande till flocken ute i vildmarken introducerar Toki no koe. Flocken svarar låten genom med både kraft och snabbhet - ropen skallar manande i denna vilda och råa metallåt, och instrumenten briljerar både individuellt och med sitt intensiva samspel. ASAGI sjunger stundtals med en sträv och rå röst som vi inte fått höra så mycket av på tidigare skivor, och när musiken saktar ner sjunker rösten ännu lägre och ett behagligt, djupt och eggande morrande som hörs och känns med både kroppen och sinnet tränger fram till de tungt och långsamt gungande instrumenten innan gitarrsolot tar över innan klimaxen klingar av och vargstimmen är förbi.

Skivans ballad, Sleeping Beautiful Beast, har ett vampyrtema och en lite ovanlig takt med vad som känns som lite oregelbundna pauser och avstamp, och trots att Tsunehitos bas inte är i centrum driver den ändå på låten och ger den ett sammanhängande flöde. Både flödet och rösten är så medryckande och känslosamma att även om man inte förstår vad sången handlar om så rycker det lite i tårkanalerna när man lyssnar på den i alla fall.

Vi är åter djupt inne i den lummiga skogen på den mjuka gröna mossan, men det har blivit läggdags och D vyssjar oss god natt med Mikkazuki youranka. I denna korta låt hörs mest bara lugna elektroniska toner, lite pianoplinkande, några fåglar som kvittrar, och så den sammetslena rösten som lockande vaggar oss till att sova gott och drömma sött. Eller till att vandra vidare för att återvända till början och sätta på skivan en gång till för att återigen få ta del av Ds fascinerande och förunderliga världsbild i 7th Rose.

Men eftersom det här är den vanliga utgåvan har just denna version av skivan ett bonusspår, Kaze ga mekuru peiji, som även användes som introlåt till tv-dramaserien "PEACEMAKER". Den här låten har inte så påfallande inslag av traditionella japanska toner som titeln skulle kunna få en att tro. Snarare lutar denna låt mer åt det söta och poprockiga hållet, men gör sig väldigt bra på konserter med viftande solfjädrar.
relaterade objekt
relaterade artister
kommentarer
blog comments powered by Disqus


annonser