Globaliseringen av visual kei: Intervju med Jimi Aoma

arkiv - 30.08.2011 14:27

I den fjärde delen av webbserien Globaliseringen av visual kei presenterar vi en intervju med Jimi Aoma, där han diskuterar visual kei-scenen, fanbasen och sina personliga erfarenheter.

Tidigt under våren 2011 fick JaME tillfälle att intervjua Jimi Aoma för att diskutera visual kei-scenen, dess fanbas och hans personliga intryck. Aomas erfarenheter är unika: trots att han är född och uppvuxen i Kalifornien var han basist i bandet Chemical Pictures och var aktiv inom den japanska visual kei-scenen i över fyra år. Idag bor Aoma i Tokyo och spelar för tillfället med flera artister, bland annat Steve Appleton och Tommy heavenly6.


Varför valde du att vara med i ett visual kei-band istället för ett vanligt rockband?

Jimi: Det började på ett ganska slumpartat sätt, precis som nästan alla beslut i mitt liv! Jag hade varit med i band i Amerika, och vi gjorde väl en del teater-artade saker. Ett av banden jag var med i var ganska knäppa, ett annat lite mörkare. Jag var skådespelare och sångare och hade spelat huvudrollen i åtskilliga teateruppsättningar och musikaler, så det kändes helt enkelt inte rätt att bara stå där i t-shirt och knäppa på gitarren och sjunga. Så vi provade lite olika grejer.

Jag hade hört talas om visual kei genom mina japanska-studier, och det fanns helt klart några band jag gillade, men musikaliskt sett lutade jag mer åt andra genrer. Det första band jag försökte gå med i var ett progressive metal-band, men de bestämde sig för att splittras istället för att ta in mig! Jag gick mest bara runt till massa olika övningslokaler och tittade på anslagstavlorna för "musiker sökes" och tog lapparna från folk som ville ha basister, gitarrister, keyboardister, trummisar, sångare; jag brydde mig inte, jag ville bara att någon skulle bedöma mig som musiker. Jag pratade med många band som var antingen skeptiska till att ha en "gaijin" (utlänning) i bandet, eller FÖR entusiastiska över att ha en gaijin i bandet.

Ett av bandet jag pratade med nämnde många västerländska metalband och LUNA SEA som favoritband, och det visade sig att de var ett slags europeiskt neo-klassiskt visual kei-band! Som tur var var killarna jättetrevliga, de sa inte ett ord om min japanska eller att jag var utlänning. Det var så skönt. Jag nätverkade och träffade massor av människor på det sättet, och medan nästan alla man träffar i Japan kommer att typ stirra på dig och säga konstiga saker till dig i början så var de människor jag träffade inom visual kei-scenen bland de mest förstående och mest intresserade av vad jag kunde som musiker. De såg min utländskhet som en del av mig, inte hela mig.

Kanske hade det varit likadant i någon annan genre, vem vet. VK är den enda genre jag har erfarenhet av, men den stora majoriteten av killarna inom scenen tar alltid hand om varandra.


Vad har varit roligast och vad har varit mest frustrerande med att vara med i ett visual kei-band?

Jimi: Kamratskapet; fansen som verkar gilla en vad som än händer; de underbara, genomtänkta presenterna; spänningen att uppträda och komma in i ett riktigt bra flyt; att helt ge sig hän åt att spela in några skivor och sedan lyssna på dem och tänka "wow, jag skrev det där!" och så vidare, allt det var rätt kul.

Det som inte var kul var bristen på pengar, att se band som man inte tycker är särskilt bra sälja mycket fler biljetter än vad man själv gör (ingen står över lite avundsjuka!), de långa, jobbiga bilfärderna till Osaka, Nagoya eller Sendai, att släpa runt tonvis med tung utrustning överallt, långa veckor av inspelningar i källaren, att hela tiden behöva tvätta av make-up, tvätta hårspray ur håret, tvätta sina svettiga scenkläder, sömnbrist, brist på fritid...

Jag kände också på något sätt att när vi kom igång och började spela in och turnera mer så var det som om min kreativitet stagnerade. Innan vi kom in i studion hade vi fler låtar än vad vi visste vad vi skulle göra med och vi förbättrade våra förmågor hela tiden. Efter det kändes det som om jag inte hade något mer att komma med i det sammanhanget. Att inse det var en lite obehaglig, tillnyktrande känsla.

En annan sak som jag personligen inte gillade var idén att man liksom måste uppehålla sin image. Jag fick ofta rådet att klä mig snyggt även om jag bara skulle ut och handla, ut i fall att någon såg mig. Jag blev tillsagd att om jag hade en flickvän skulle jag inte gå till några folktäta områden med henne, eller gömma hennes existens. Jag insåg att jag bryr mig mer om att leva ett riktigt liv än ett låtsasliv.


Fick du någon kritik från fans eller andra bandmedlemmar (japanska eller utländska) för att du var icke-japan i ett japanskt band?

Jimi: Jag får ingen kritik nu längre (eller i alla fall ser jag det inte), men över de tre åren har jag bara hört en enda japan säga något ens i närheten av elakt. Jag fick ett meddelande på min gamla japanska Chemical Pictures-blogg från en japansk tjej som lydde "Åk tillbaka till ditt hemland!", vilket bara är skrattretande, harmlös xenofobi. Den stora majoriteten av kritik jag fick var från västerlänningar. De sa att jag var ful, de sa att jag var en idiot eller skitstövel, de var över huvud taget helt emot tanken på en icke-japansk person i ett japanskt band. Men faktum är att jag inte var den första, på långa vägar. Ben från det gamla Chaos System, bröderna i MONKEY MAJIK, Shen från Def Tech, och Jero. Det har varit många före mig. Varför var det annorlunda när det var visual kei, och ett mer synligt visual kei-band?

Det fick mig inte att tappa modet dock; för varje sånt meddelande jag fick så fick jag massor av stödjande meddelanden som var riktigt rörande. Jag försöker bara ignorera de elaka. Det bästa sättet att besvara dem är att försöka fortsätta vara en trevlig person och en bra musiker. Jag vet inte om jag lyckades med varken det ena eller det andra, men jag försökte. Jag kan inte riktigt förstå varför någon skulle vilja skicka ett elakt meddelande till någon utan att höra deras musik, bara baserat på en bild.


Har du några negativa erfarenheter du fått stå ut med, på grund av dina scenkläder eller från att diskutera ditt yrke med vänner, kollegor eller familj, som du kan dela med dig av?

Jimi: Jag hade väldigt mycket tur i att jag inte stötte på några negativa attityder varken inom scenen eller i min vänkrets, familj eller bland kollegor. Jag var väldigt öppen med min familj om vad jag gjorde och vad det innebar, och jag tror de uppskattade det. De visste också att jag var duktig och hade något att falla tillbaka på om musiken inte skulle fungera för mig. Vad gäller mina vänner så har jag alltid haft en ganska artistisk umgängeskrets, så det var inga problem. Och trots att jag försökte hålla det hemligt tyckte mina kollegor att det var coolt att jag var i ett band och att de kunde söka efter mig på YouTube. Visual-biten verkade inte spela någon roll, men det hjälpte nog att Chemical Pictures inte riktigt är vad man kan kalla ett typiskt visual kei-band när det kommer till utseendet, eller soundet heller för den delen.

De enda negativa jag kommer på är ens egna intryck, när man börjar se sin fanbas som siffror istället för ansikten när man blir mer känd och man känner pressen att man måste börja hitta fler köpare. Men det här är en helt och hållet intern personlig känsla.


Vad var ert mest framgångsrika evenemang?

Jimi: Vårt mest framgångsrika evenemang var nog vår egna spelning på Ikebukuro Black Hole den 14 mars 2010. Vi kunde presentera vårt stora 5-månaders cd-släppschema och det var typ 200 personer som kom, och många kompisar var där också, och på det stora hela var det helt enkelt ett väldigt bra uppträdande som vi var väldigt nöjda med. Vår egna konsert på Shibuya O-West i september 2010 var också väldigt kul medan vi spelade, men allt som ledde upp till konserten var så stressigt!


Hade ni någonsin turnéer eller enstaka konserter som fick bandet eller organisatören att gå back ekonomiskt? Vad tror du det berodde på i så fall?

Jimi: Chemical Pictures gick aldrig back, men bandet jag var med i tidigare lyckades inte alltid sälja de nödvändiga 20 biljetterna och vi fick betala skillnaden själva. När jag väl gick med i Chemical Pictures och vi började spela på lite större evenemang så blev det egentligen aldrig några förluster. I alla fall inte för sponsorerna! Och de säljer ofta bandprodukter på sidan om. Så jag menar, när man väl har bandprodukter att sälja och man är på den lilla skalan vi var på så går man i princip aldrig med förlust eller bara jämnt upp, men man verkar aldrig tjäna ordentligt heller.

Om man tar den där showen i september jag nämnde i förra svaret, då höll vi koll på biljettförsäljningen länge, och den ökade så långsamt så det var en enorm lättnad när vi dagen innan fick en trevlig topp i försäljningen. Det är jobbigt när man annonserar en konsert så långt i förväg och sedan tvångsmässigt följer biljettförsäljningen för ja, jag vet ju för sjutton inte vad jag ska göra i morgon, än mindre någon torsdag kväll om fyra månader.


Visual kei-band klagar på bristen på pengar i branschen. Hur mycket tid och pengar tror du regelbundet investeras i bandet per månad? Hur mycket pengar tjänar man normalt under samma tidsperiod?

Jimi: Jag var inte ansvarig för pengabiten så jag har inte exakta siffror på hur mycket vi tjänade, men du kan ta biljettpriset för en konsert, räkna på "50% från och med den 21:a sålda biljetten" och stoppa in siffror för att se hur en "bra" eller "dålig" kväll ser ut. Plus bandprodukter. Vi tog aldrig något själva utan alla pengar från konserterna hamnade på vårt lilla bandkonto som vi använde för bensin och andra aktivitetsrelaterade utgifter, ibland hotell när vi turnerade. Alla utgifter för instrument, repetitioner, mat osv tog vi hand om personligen. Ibland kunde vi ta ifrån den där bandfonden för utrustningsrelaterade saker om vi verkligen var panka, men vi försökte alltid betala tillbaka sånt.

Förutom det så lånade vi från skivbolaget för att göra cd-skivorna, och det skulle vi sedan betala tillbaka från vår försäljning och de skulle göra sin vinst, men det gjorde de oftast inte. Japan är fortfarande ganska besatt av försäljning av fysiska cd-skivor, och även om jag försökte pusha digital försäljning var de väldigt tveksamma till att ens tänka på det.

Om du inte drar in enorma publikmängder varje kväll och säljer tonvis med cd-skivor och ändå på något sätt inte slösar bort för mycket pengar på att få vara med i tidningsartiklar eller är villig att investera i reklam i tidningar så kommer du aldrig att se särskilt mycket pengar. Om det går riktigt bra kan man få en månadslön från sin management, men det är oftast inte tillräckligt för att man ska kunna sluta sitt vanliga jobb. Jag kan säga att vi övade två-tre gånger i veckan, och det kostade en liten summa per person, och det plus tågbiljetterna gick jämnt upp.


Har du eller Chemical Pictures lärt er något specifikt från andra japanska band eller konsertorganisatörer om hur man blir framgångsrik som visual kei-band? Är det något du tycker att konsertorganisatörer i utlandet bör känna till?

Jimi: En del av problemen jag tror vi stötte på, och som jag VET att vi hade berodde på att de flesta bandmedlemmarna hade varit med i ganska framgångsrika band tidigare. KuRt var rätt populära, och det var SCISSOR också. Så jag undrade ofta om de och andra bandkillar som dem inte hade fastnat lite i sina idéer om hur saker gjordes på den tiden då allt gick bra för dem; idéer som kanske inte alls funkar som branschen ser ut idag. Och det kan bli ett problem eftersom de är tveksamma till att prova nya (eller riskabla) sätt att jobba på.

En annan sak som jag skulle vilja säga till utländska organisatörer är att för det mesta så vet vi bandkillar inte ett dugg om logistiken. Ni kommer att prata med bandets management hela tiden. Vad jag skulle föreslå är att ni säger direkt hur saker normalt sett fungerar i ert land och fråga hur de är vana vid att det fungerar i Japan, låt dem veta vad ni har för förväntningar, lyssna på deras, och försök komma fram till någon slags kompromiss. Det är så mycket som verkar fungera totalt annorlunda. Korea var lätt för oss, men jag tror jag till och med skulle ha svårt att vänja mig vid att komma och spela i USA.

Det här kanske bara en personlig grej, men jag hör ofta om band som ska åka och spela på nåt konvent eller så och jag tänker, jag har bokstavligen aldrig hört talas om de här killarna och ändå ger det här konventet dem massor av exponering. De kanske inte ens är bra. Är det en budgetgrej? Om man bara tittar i en musiktidning och väljer ett hyfsat känt band mot slutet av tidningen, varför håller de sig inte till dem? Om man tar ett ungt band och tar dem utomlands så kommer de ofta tillbaka till...ingenting. Därför att hela deras fanbas är nu i ett enda land, och det är inte deras hemland.

En annan grej är att jag har hört många skräckhistorier och jag skulle nog önska att fler organisatörer, personal och så vidare kunde särskilja sin existens som fan från sin existens som någon som är där för att se till att ett evenemang ska flyta på utan problem. Jag har blivit ganska bra på att märka om någon bara försöker göra ett bra jobb med något de gillar, eller om de bara försöker komma nära mig för att få insiderinformation eller för att kunna säga att de hängt med en j-rockare eller nåt sånt!


Hade alla i Chemical Pictures åtminstone ett deltidsjobb förutom bandet? Var det någonsin fler än ett?

Jimi: Alla i Chemical Pictures hade jobb för det mesta, och under de perioder när vi var väldigt upptagna hände det att någon sa upp sig och sen hittade ett nytt jobb när det lugnade ner sig. Man måste ju betala hyran. Det var lättare för dem eftersom de är japaner och kan ta vilket ströjobb som helst, men för mig var det lite svårare eftersom jag i princip måste bevisa att jag kan göra något som en normal japansk anställd inte kan, plus en del andra krav för att få visum och så. Jag gillade inte att vara tvungen att balansera allt det där.

Oftast jobbar bandkillar med att fylla i data, eller jobbar i affär eller restaurang, som byggjobbare eller på budfirmor. Det kan nog ha varit jobbigt för dem med galna frisyrer och piercings och tatueringar att hitta ett någorlunda normalt jobb. Jag var förskolelärare (det var superkul) och översättare, och jag jobbar fortfarande med översättning och ett annat heltidsjobb, och ibland som basist/gitarrist/keyboardist/trummis/vad som helst för andra musiker, men det är bara för att jag fortfarande gillar musik, jag vet inte om jag gillar att bara vara "den där killen"! Alla de där musikvideorna/reklamfilmerna jag var med i förut ger inte heller mycket pengar om man inte gör väldigt många eller några med riktigt hög profil.


Låt oss prata mer allmänt om visual kei-scenen. Vilka stora missuppfattningar tror du att fans har om visual kei-scenen, både vad gäller band och management?

Jimi: Visual kei kanske är populärt i ett hörn av internet, men utanför vår tajta krets är det inte en del av den nationella musikscenen alls. Visual kei-killar har jobb för att försörja sig, ofta heltidsjobb, och om de inte har det så lever de på sina föräldrar eller flickvänner. Visual kei-killar har ibland flickvänner eller är gifta. Fans gillar inte det av nån anledning. När någon kvinnlig kändis jag gillar gifter sig eller dejtar någon kan jag tänka "äsch, vad synd", men man tycker ju inte "äsch, vad synd" på RIKTIGT, för seriöst, vad trodde du egentligen? Men av någon anledning ser den japanska idol-fandomen inte sånt med blida ögon.

Visual kei-band tänker inte särskilt mycket på "visual kei". Det är bara som ett slags märke som folk som kan finansiera band och driva tidningar/affärer/etc. kom på för att kapitalisera på. "Kapitalisera" låter som ett fult ord och jag är rena hippie-liberalen, men det är bara business och det är OK med mig.

Det kostar pengar att göra allt, även att synas på första sidan i en tidning, vilket är anledningen till att man ofta ser samma band månad efter månad. Även när band blir major är de ofta fortfarande kvar under samma lilla managementfirma, det betyder bara att de får större utgåvor av sina släpp och en bredare distrubution. Så många visual kei-band har blivit major att det inte verkar spela så stor roll längre.

Jag är säker på att det finns mycket mer, men jag undrar om det verkligen har att göra med missuppfattningar om visual kei eller japansk musik och inte snarare missuppfattningar om hur musikbranschen och business i största allmänhet fungerar på det stora hela. Men jag är inte heller någon expert.


Varför beskrivs visual kei ofta i negativa ordalag i det japanska samhället?

Jimi: Väldigt mycket av den ursprungliga visual kei-stilen och fandomen kommer från en ganska mörk plats tror jag. I början, när de goth-inspirerade stilarna var populära, såg man mycket blod, död och smärta - till och med nazistsymboler. En del band uttryckte ganska otäcka koncept. Deras fans var som vilsna själar, kanske känslomässigt avståndstagande, avtrubbade eller sårade, och de ville uttrycka sig utåt på mindre normala sätt med sina val av frisyrer, kläder och smink. Eftersom den stora majoriteten visual kei-fans är tjejer så är hela marknaden riktad mot den demografiska gruppen.

På sin höjdpunkt dök visual kei upp på väldigt synliga platser och en del av de mer "chockerande" visual kei-banden var med i tv-programmen med de högsta tittarsiffrorna. Den visual kei som finns kvar i folks minne är chock-rockarna X JAPAN, LUNA SEAs sexiga svassande och de androgyna SHAZNA; det är förståeligt att många föräldrar var oroliga. Jag tror man måste tänka som en förälder ibland. Alla mina gamla bandkamrater har historier om hur de såg X eller LUNA SEA på TV och deras föräldrar sa till dem att "snälla, bli inte sådär när du växer upp". Som tur var så visade det sig att när de växte upp och gick med i band så stödde deras föräldrar dem ändå så länge de inte trasslade till det för sig, men jag kan tänka mig att som förälder är det lätt att börja tänka på de sjabbigare aspekterna av musikindustrin som är associerade med de mer udda genrerna.

Som man kan se på tidningsomslagen är visual kei inte längre det där mörka, sentimentala, tunga, goth-inspirerade monstret som evolverade på 80- och 90-talet, men det är inte heller i närheten av att vara ett så synligt spektakel som det var då. Visual kei har skapat sig sin nisch. I en era där alla är teknologiskt sammankopplade och det är lätt att leta rätt på likasinnade människor är det inte längre nödvändigt att vara rikskända för att tjäna pengar. Det här innebär att när folk som inte är så bekanta med den hör termen visual kei så tänker de tillbaka på det som de minns bäst.

Ett enklare alternativ är att folk ofta tycker att en konstant besatthet av att se bra ut eller se konstig ut är väldigt narcissistiskt. Jag förnekar inte att det är nästan lite för enkelt att sitta i make-up-stolen i en timme, bära kläder designade av någon annan, titta på retuscherade foton tagna i bra ljus och tänka "jäklar vad jag ser bra ut". Jag misstänker att det kan leda till attitydproblem. Jag antar att mitt tema med de här svaren är att det går åt båda hållen!


Vad tror du orsakade det plötsiga intresset och acceptansen för visual kei utomlands de senaste decenniet?

Jimi: Över allt annat, internet. När jag började lära mig japanska när jag var yngre var det många av mina japanska och japansk-amerikanska kompisar som lyssnade på musik från Japan via internet. Idag, i den här tidseran, finns det många fler fristående, självförsörjande nischer än vad som skulle ha varit möjligt innan internet fanns. Reklamkostnader skulle ha ätit upp alla pengar misstänker jag.

Jag är en extremt normal kille, så det här är bara spekulationer, men jag tror det hjälpte att de moderna goth-kidsen evolverade samtidigt som något med ungefär samma estetik (visual kei som det såg ut då) tittade ut från Japan. Plus att medvetenheten om att det är en nisch gör att en del människor blir beundransvärt rabida när det gäller att berätta för alla om den här nya galna musikstilen från Japan de hittat. Naturligtvis möts deras entusiasm med en hel del motstånd, men jag minns för många år sedan när det var fansidor över hela internet. De var inkörsportarna. När du väl fått ihop en nätgemenskap med folk som känt sig ensamma och blyga i tonåren så bildar de väldigt starka band till varandra. Man kan se det här i alla möjliga sammanhang, på både gott och ont. Världen är för stor och full av för många olika sorters människor för att något alls ska få universell acceptans, och jag tror att de flesta har på något sätt insett det. Jag tror att folk känner sig mycket mer fria att verkligen intressera sig för olika saker, för att slippa känna sig så små och ensamma.


De senaste åren har intresset i USA minskat medan det hållit sig på en stadig nivå i Europa, med ett nyligen kraftigt ökat intresse i Östeuropa. Vad är dina tankar om detta? Har du någon förklaring på det?

Jimi: Jag har pratat med många olika band om det här, och även tänkt på min egen erfarenhet som amerikan, jag har ju spelat i några olika stater med mina gamla amerikanska band. Saken är den att USA helt enkelt är för stort. Var du än håller en konsert så är det omöjligt att ta sig dit för massor av människor som annars hemskt gärna hade velat gå på den. Förutom i några större städer finns det egentligen ingen fungerande kommunaltrafik. De måste flyga, hyra en bil eller köra sin egen bil hundratals mil. Det kostar helt enkelt för mycket för till exempel en 16-åring från Nebraska. Jag åkte heller inte gärna utanför min hemstad för att gå på en konsert, även om jag verkligen ville se någon artist. Jag är från Kalifornien, och från Central Valley, så att ta sig till antingen till San Fransisco eller Los Angeles var ett enormt projekt bara för en show.

Jag har aldrig varit i Europa, men jag har förstått att det är mycket lättare att ta sig runt från land till land, speciellt inom EU. Länderna är mycket mindre, och det verkar som om europeiska underground-scener kan få mycket mer dragkraft bara på grund av geografin, oavsett vad attityden för tillfället är.

För att band ska kunna åka utomlands krävs en massa pengar. Man måste spela mer en show för att det ska kännas värt det (känslomässigt) eller vara värt det (ekonomiskt). I USA kanske du har tillräckligt med folk som vill se en show med dig om man ser över hela landet, men var du än spelar kommer du förmodligen inte att sälja tillräckligt med biljetter för att det ska vara värt det, om du inte kan vara en del av en större turné som DIR EN GREY eller D'espairsRay gjorde.


Många fans klagar på att inga band kommer till deras hemland och att tillgången är begränsad, men ändå vill de att scenen ska fortsätta vara liten och intim. Tror du att det är möjligt att få både och?

Jimi: Det är skitjobbigt om man verkligen vill se ett band och inte har någon möjlighet att göra det, men det är mer ett personligt problem än något annat. Det krävs så mycket förberedelser för att hålla någon slags show över huvud taget utanför ditt hemland. När vi spelade i Korea skickade vi iväg visumdokument jättetidigt, vi förberedde allt och räknade ut vad vi behövde ha med oss, vad vi kunde få med oss...vi flög med samma flygbolag från Tokyo till Seoul, och trots att vi fick lov att ta med oss gitarrerna på flyget TILL Korea så var vi tvungna att checka in dem på vägen tillbaka...vi hade inte köpt hårda fodral eftersom de sa till oss att vi kunde ta med dem i kabinen utan problem. Så jag hade ganska hetsiga konversationer med olika representanter, det pratades både koreanska, japanska och engelska och jag var ju den enda som kunde åtminstone två språk.

Om vi hade varit ett större band kunde vi bara ha anställt nån för att ta hand om allt, men som det är, små band får så lov att göra allting själva. Och ironiskt nog, de större banden verkar ofta inte anstränga sig för att få spela utomlands eftersom det går så bra för dem därhemma.

Nathan Reaven från den legala japanska mp3-sidan Hear Japan har skickat ett brev till fans där han skriver att "illegal nedladdning dödar visual kei-scenen utomlands". Vad tycker du om det här problemet?

Jimi: Först och främst, jag har jobbat med Nathan tidigare och han är en schysst kille och jag har mycket respekt för honom och hans företag. Jag tror att han kämpar i motvind, men om det är någon som kan göra det så är det han. Dessutom, jag höll med om själva meningen i brevet, om än inte tonen. Jag tycker faktiskt att det är skumt när försäljningssiffrorna inte stämmer överens med antalet personer som säger att de lyssnar på ett släpp. Som musiker, i början brydde jag mig inte så mycket att folk laddar ner. Jag tror vi har kommit till en punkt nu där folk inser att man måste stödja sina nischer finansiellt om man vill att de ska fortsätta tjäna pengar. Det går inte att bli förvånad längre när ett band vars hela diskografi du har laddat ner gratis splittras.

Som artist bryr man sig inte om att folk laddar ner, för vi vill ju först och främst bli hörda. Vi vill att folk pratar om oss. Vi vill få en solid fanbas som köper våra prylar och övertalar andra att också göra det. Jag gillar att det nuförtiden verkar växa organiskt till största delen. Jag vet inte vad ett street team är, men vad kan vara bättre reklam än personliga rekommendationer, sociala nätverk osv.? Och den japanska musikindustrin, om de verkligen vill slå sig in på den västerländska marknaden så MÅSTE de börja med digital försäljning, och inte vara så aggressiva med att tysta ned arenor som ger alldeles utmärkt publicitet. Jag kan förstå att de är strikta när det gäller att marknadsföra västerländska artister i Japan, men det fungerar helt enkelt inte åt andra hållet.

Om man vill sälja fler enheter till lägre kostnad, måste man erbjuda ett digitalt format. Våra tryckningar var på 1 000 cd-skivor för varje släpp. Det var det bästa antal/kostnad-förhållande vi kunde hantera. En del band trycker mindre än så. Om vi hade erbjudit en digital försäljningsmetod ovanpå det hade vi kunnat väga upp kostnaderna för inspelningen så mycket lättare.

Där Nathan blir missförstådd, eller där han kanske inte varit tillräckligt tydlig, är att jag tror inte han påstår att det dödar bara visual kei-scenen utomlands. Jag är rätt säker på att visual kei står för merparten av hans försäljning nu, om det inte skett någon förändring. Vad jag tror att folk måste försöka förstå är att han sitter i kläm mellan japanska skivbolag som är tveksamma till nya distributionsmodeller, som är motvilliga trots att han egentligen gör dem en tjänst, och ungdomar utan mycket till disponibel inkomst som teoretiskt skulle kunna ha råd med en digital utgåva men som är avskärmade från orsak och verkan och inte förstår effekten av att de inte finns med i de empiriska statistiska data som ligger till grund för att musiken de gillar kan fortsätta produceras. Även om jag har argumenterat för styrkan i den moderna sociala teknologin så kan det tyvärr också orsaka en avskärmning från verkligheten. Industrin har tre alternativ; att sluta arbeta med mellanhänder och börja marknadsföra digitala utgåvor själva, att helt och hållet sluta sälja till utländska marknader, eller att inse faktum och lära sig samarbeta med de få företag som finns, som Hear Japan.

Nathan försöker skapa en bro för företag som inte vet hur de ska marknadsföra sig gentemot en ny grupp av konsumenter, till konsumenter som fortfarande tycker att de ska jävlas med de här företagen. Tyvärr blir det att de av misstag jävlas med killar som Nathan som faktiskt har en rätt bra modell, om man nu bortser från folk som tycker att de har rätt att göra vad de vill.

Jag fattar, cd-skivor är dyra; men de kostar så mycket att göra. All tid i studion. Även om du skulle göra det hemma skulle det fortfarande ta massor av tid och investeringar. En del åt det mer radikala hållet tycker att musik borde vara gratis eftersom det är konserterna folk tjänar pengar på, men jag ser faktiskt inte poängen med det.

Som någon slags motvikt tycker jag inte att det är TOTALT fel att uppmuntra illegal nedladdning, för jag vet om åtskilliga fall när någon har snott eller lånat en eller flera låtar, lyssnat på dem ett tag och tänkta att "fasen, det här är coolt, jag borde köpa det" och sedan har de faktiskt KÖPT det. Jag tänker alltid på hur Radiohead gjorde med In Rainbows. Det är klart, det är väl i princip bara Radiohead som kan gå i land med en sån grej och fortfarande tjäna pengar på det, men jag kan ju säga att jag har köpt och sedan uppskattat bra mycket fler grejer som jag kunnat lyssna på ordentligt innan än sånt som bara var blindköp.


Vad skulle behöva hända, enligt dig, för att visual kei ska kunna bli en mainstream-musikstil?

Jimi: Genren som helhet skulle nog behöva börja göra business enligt samma regler som resten av musikindustrin, både i Japan och internationellt. Från ett business-perspektiv så är den framgångsrik i sin egen lilla nisch, men den måste börja sträcka sig ut mer än tidigare. En hel del har förstås att göra med vilka stationer som är villiga att låta ett visual kei-band vara med i deras tv-show eller reklamblock eller vad det nu kan vara - the GazettE var med på [det japanska musikprogrammet] "HEY HEY HEY" för några år sedan, men förutom det har jag inte sett något visual kei-band göra något liknande, och det verkade ju inte öppna några dörrar för andra.

Band och management måste nog bli lite mindre beskyddande när det gäller sin image. Jag menar inget illa om the GazettE, men jag minns från deras tv-framträdande att de saknade den känsla av öppenhet och fritt flödande konversation som man får från nästan alla andra artister. Det är märkligt, för om man läser en intervju i någon visual kei-tidning så är det mycket skämtande och knäppa avslöjanden. Det är lätt att kontrollera vad som hamnar i en tryckt intervju, men det krävs en viss sorts personlighet för att göra en bra tv-intervju eller framträdande, och jag kan bara komma på en handfull människor jag känner personligen som skulle göra ett bra jobb/ta över showen. Det skulle vara kul att se NoGoD göra en sådan show, för jag garantera att Danchou skulle kunna parera programvärdarna alldeles utmärkt, till exempel.

Uppenbarligen är det många fans som vill se visual kei bli mainstream, men jag tror frågan är om scenen själv och businessen bakom vill bli mainstream eller inte. Jag är ofta inte säker på det. Ända sedan [det amerikanska tv-programmet] "Pink Lady and Jeff" har japansk musik försökt bryta sig in på den amerikanska marknaden med myrsteg, men det har aldrig fungerat.

Jag misstänker att det har med språket att göra. Förutom det spanskspråkiga musikfenomenet, som uppstod mest för att USA har en stor andel spansktalande invandrare, kan jag inte komma på någon icke-engelsk musik som varat någon längre period, förutom andra lika nischade artister som Sigur Ros. Väldigt få japanska musiker pratar bra engelska, och de som faktiskt gör det tänker inte på att försöka komma in på den amerikanska scenen. Och även om de pratar bra engelska så lyckas de inte av andra skäl. Det var det som gjorde att Utada Hikarus misslyckande kändes så frusterande för mig; jag tycker verkligen att låtskrivandet för hennes japanska låtar är fantastiskt, men de valde att använda amerikanska producenter för hennes engelska låtar. Och sen känner jag att någon borde ha hjälpt henne skriva bättre texter.

Många fans säger att de gillar det faktum att de inte förstår texterna på japansk musik eftersom de tycker låttexter på deras eget språk är dåliga, men du ska veta att det finns dåliga låttexter på alla språk!

Dessutom, och jag tror det här är den viktigaste poängen - Japan som land är rejält missförstått från början. Det är inte bara samurajer, ninjor, "dragonball", omyndiga skolflickor och konstiga sexuella fetischer. Mycket av det är faktiskt otroligt normalt och ibland lite tråkigt. Allt Japan är, är lite annorlunda. De gör saker annorlunda än vad vi gör, de äter andra saker, säger andra saker. De gör saker annorlunda och äter andra saker och säger andra saker i UK [jämfört med USA] också, men vi råkar prata ungefär samma språk, så det kan du ju fundera lite på.

Jag tror faktiskt inte att någon kulturell export från Japan kan börja tas på allvar förrän vi har tagit tillbaka det som blivit kidnappat av västerländska internet-nördar som bara repeterar vad japanska internet-nördar lägger ut och hävdar att någon extrem underground-anime eller vad det nu är för något är största grejen någonsin i landet. Jag blir ofta tillfrågad vad jag tycker om någon konstig internet-subkulturgrej som blivit populär på sistone, och de ser väldigt förvånade ut när jag säger att jag helt ärligt aldrig hört talas om det och skulle tvivla på att en vanlig japan på gatan heller hört talas om det. Det finns ett riktigt pinsamt glapp mellan vad som är populärt på internet och vad som är populärt utanför. Internet är i grund och botten ett tveeggat svärd.


Tycker du att det vore bättre för en trend som visual kei att fortsätta vara ett underground-fenomen?

Jimi: På ett sätt tycker jag nog det...i alla fall tills nästa X eller LUNA SEA - det vill säga, ett band som verkligen kan fånga en enorm publik - kommer fram. Men jag tror inte att scenen skriver med en riksomfattande publik i tanken.

När du väl sätter en vag term som "visual kei" på något så tror jag att man automatiskt begränsar sin publik. Jag menar, det är ju inte en musik-genre, egentligen. Ja, visst finns det typiska mönster i visual kei, både i låtskrivande och sound, men det är oftast bara destillerade klichéer som plågar modern japansk musik som helhet. Visual kei är liksom beroende av sin underground-status. Om den vore mainstream, skulle du inte kunna gå till ett evenemang i en skivbutik och prata med bandet, skaka hand med dem eller ta en bild tillsammans med dem. Så det faktum att AKB48 kan göra något sånt på en riksomfattande skala är rätt galet. Scenen är som den är, på gott och ont, och det ska bli intressant att se hur saker förändras under de kommande åren från hur jag kommer ihåg att det var medan jag var involverad i den 2007-2010.


Många fans klagar på elitism inom den utländska fanscenen. Tror du att det förekommer även inom den japanska fanscenen? Tror du man kan göra något för att förändra det?

Jimi: Jodå, det kan vara ganska illa inom den japanska scenen också. Chemical Pictures hade tur; vi hade egentligen inga problem med fans. Några kompisars band var tvungna att publicera officiella uttalanden om fans som hade nån slags hierarkigrej om var alla ska stå under showerna eller reserverade platser eller köpte upp biljetter eller cd:s/produkter med begränsad upplaga och sånt. Jag står inte ut med sånt, det får mig verkligen att inte vilja ha något med fans att göra. Vilket är synd, för det är bara några få som irriterar mig medan det finns hundra gånger så många helt fantastiska fans som säger och gör underbara saker. Jag har turnerat med nära vänners band som var bokstavligen förföljda av någon eller som råkade ut för/fick höra saker medan jag tittade på som fick mig att oroa mig för deras säkerhet, men tack och lov så är det inget jag själv har upplevt. Jag antar att jag inte inspirerar till det på samma sätt som de gör!

Jag kan INTE tala för andra band eller medlemmarna i mitt gamla band, men de gånger jag själv kommit i kontakt med ett ordentligt aggressivt fan har jag känt mig på något sätt sårad. Som att, du skulle inte säga/göra så där mot dina vänner, eller hur? Jag försöker att inte aktivt tycka illa om folk, men det får mig att vilja tycka illa om den personen. Vi ler och står ut, men jag undrar om de fortfarande skulle bära sig likadant åt om jag verkligen sa rätt ut att "det där stör mig verkligen, kan du sluta med det?". Å andra sidan bråkar väl vissa människor bara för nöjet att få uppmärksamhet.

Ibland är det bäst att bara ignorera det, men en del människor gör det svårt att ignorera. Jag tycker att KAMIJO är väldigt öppen och ärlig om sin avsky för elitism och uppdelning bland fansen, och jag tycker hans personliga sätt att hantera det (istället för att låta säkerhetsvakter eller annan personal hantera det) är riktigt bra. Jag önskar att jag vore så stark!

Och inom scenen...alltså, jag förstår bara inte behovet av att bevisa hur mycket mer fan man är de runt omkring sig. När jag uppträdde så mindes jag personen som stod längst bak, leende men helt stilla, under de senaste månadernas konserter precis lika väl som jag mindes tjejen som stod längst fram i mitten varje konsert och skrek och härjade. Men det kanske bara är jag. Det spelade ingen roll för mig om de inte visste något om mig och bara njöt av konserten eller om de visste allt jag någonsin gjort och gav mig de rätta presenterna. Självklart är det fortfarande häftigt att uppleva det, men när allt kommer omkring så är den enda person som den typen av saker verkligen betyder något för dig själv, och hur det bidrar till din egen lycka.

Jag är inte alls involverad i fanscenen så jag är inte helt säker på vad som menas med elitism eller vad för sorts elitism som förekommer...men man kan väl ta det här spelet jag spelar nu, jag försöker ta reda på information om hur man blir en bättre spelare, och där finns det folk som pratar om hur mycket de hatar "noobs" och bara spelar för att de vill bli bättre än folk och utnyttja spelet så mycket så möjligt, och till dem kan jag bara säga; "ok, vi får helt klart helt olika saker av det här spelet". Jag har bara kul. När jag spelar med min bror förlorar vi hela tiden, men vi skrattar och har kul tillsammans, och det är mycket viktigare än hur många jag dödar i spelet eller hur många levels jag gått upp. Jag är säker på att det är en lärdom i det som kan appliceras på musik också...

I slutändan är det konst; konst som har kopplingar till speciella minnen. Jag skrattar inte åt dig om du gillar en tavla utan att ÄLSKA den; men om jag säger att jag älskar The Beatles och du säger att du föredrar The Rolling Stones så gör jag det. Och det kan ju bytas ut mot BOØWY och BUCK-TICK eller vad som helst.

Jag tycker bara att om du är fan av någonting och du deltar i diskussioner om det och går på shower tillsammans och du ändå får fler fiender än vänner, då gör du något fel. Det är jobbigt när man är ung och känner behovet att stå ut och passa in samtidigt, och man söker efter något som får en att känna sig annorlunda, men det är väl hela poängen med att hitta en nätgemenskap antar jag. Jag vet inte var elitismen kommer ifrån i Japan, och jag undvek faktiskt medvetet att läsa fandiskussioner, men andra killar jag känner googlade sig själva och letade reda på sina bands trådar på 2 Channel och så för att ta reda på vad folk sa. Jag skulle inte klara av det. Men det är klart att jag har googlat Chemical Pictures och mig själv på engelska förut! Jag har inte ångrat det...än.


Till slut, har du några andra tankar eller erfarenheter du vill dela med dig av?

Jimi: Jag har skrivit flera olika svar på den här frågan och sedan raderat dem för att de fick en annan ton än jag tänkt mig. Jag önskar att jag kunde sitta här och rekommendera artister jag tycker är bra och förtjänar allas stöd, men det skulle ju i praktiken låta som en lista på mina kompisar, även om jag verkligen tycker att de är väldigt duktiga.

Jag önskar helt enkelt att alla vore medvetna om allt som ligger bakom den lilla grupp personer som utgör själva bandet. Ja, många av de här banden börjar som en genuint organisk rockgrupp, men genrens själva natur gör att det krävs en massa folk för att guida och forma dem. Någon måste investera i dem. De kommer inte att kunna betala den som gjort deras kläder, stylisten, inspelningsteknikern och så vidare helt själva. Deras management finns till för att forma bandets energi till något som en bred publik kan lyssna på för att säkra en inkomst som är stadig nog att åtminstone fortsätta på samma nivå, en liknande funktion som A&R hade förut. Rent generellt kan man säga att visual kei, även på medelnivå, är pop-idoler med gitarrer och make-up, och jag tror många av oss i Japan tar det för givet.

Jag önskar att fler hade varit villiga att ta hand om oss, men jag tror att branschfolket inte riktigt visste vad de skulle göra med oss. När jag fortfarande var med i gruppen pratade vi med många olika skivbolag och managementfirmor, och alla gillade oss men jag tror att de inte riktigt visste hur de skulle forma det vi gjorde till något som en visual kei-publik skulle vilja konsumera i stora mängder. Jag tycker det var våra mest frustrerande erfarenheter. Jag är en försiktig optimist, men det var nedslående ibland.

Ibland hör man skräckhistorier om populära bandkillar och "galna" fans, men jag är så tacksam att alla som kallade sig Jimi-fans var så, så trevliga och generösa. Ibland när en medlem lämnar bandet blir det bittra känslor bland fansen, och de börjar ogilla ex-medlemmen, men jag tror jag var ett specialfall av många anledningar, och jag har behållit starka band till mina gamla bandkamrater och fans, trots att jag har klivit utanför visual kei-världen på egen hand. Jag hjälpte till och med till att lära upp Taku på repetitionerna. Jag insåg inte då hur ovanligt det var.

Jag tror att det jag försöker säga till slut är att det här inte var en särskilt typisk visual kei-upplevelse. Jag kan säga att det är en liten värld; alla känner alla, alla har varit i ett band eller en session eller nästan-band med alla, eller är helt enkelt kompisar. Det är verkligen som Kevin Bacons 6 steg. Det är väldigt lite konkurrens direkt mellan oss, om det inte är något gammalt groll bakom, men sånt är både ovanligt och uppmuntras inte alls. På det hela taget, det är jobbigare än det verkar att vara med i ett band, speciellt i ett band som har så många andra perifera investeringar.

Jag har haft så många häftiga upplevelser, och jag ångrar inte den tid jag spenderat på det. Jag kunde nog ha gjort saker annorlunda, men ja, ja. Stöd bra artister, ignorera de dåliga och var snälla mot varandra.





JaME vill tacka Jimi Aoma för att gett oss tillfälle att hålla den här intervjun.


_____________________________



[1] Jimi Aoma, Email-intervju med författaren, 22 mars 2011.
relaterade artister
kommentarer
blog comments powered by Disqus
relaterade teman

Globaliseringen av visual kei

relaterade bildgallerier


annonser
  • SYNC NETWORK JAPAN
  • Chaotic Harmony
  • euroWH