Awoi - CHILDREN

recension - 28.01.2012 01:02

Awois metalrock'n'roll har i och med CHILDREN räckt ut sina känselspröt i för bandet tidigare outforskade riktningar och resultatet tar en med storm.

För ett band som funnits till sedan 2004 och vars första skiva med en bokstaverad låttitel kom ut först sommaren 2010 (Sunnyday på den fjortonlåtarlånga Aoi), består Awois minialbum CHILDREN (version A), som släpptes i Japan den 26 oktober 2011, av osedvanligt många låttitlar på engelska, hela fyra av fem.

Detta Osakaband blev av med sin trummis sedan sex år under 2010, men fick snart förstärkning inte bara av en trummis utan även av ytterligare en gitarrist och blev plötsligt ett femmannaband som vid det här laget redan hunnit ge ut tre skivsläpp. Awoi har inte blivit tyngre av att bli med fler bandmedlemmar, för bandet var det ordentligt med tyngd i redan som fyrmannaband, men däremot har det fått ett intressant och lovande breddat djup, något som avspeglas i det senaste skivsläppet CHILDREN.

CHILDREN introduceras med under a skin där ett ljud byggs på ett annat i förväntansfullt effektiv takt tills det är fullt ös som tar en med storm och Otogis sällsamma röst sången genom djupstrupsmorrar sig fram på olika spännande sätt så pass intensivt att man nästan inte ens med texten framför sig hänger med i vad han sjunger, utom när rösten utan förvarning går upp i falsett och nynnar "growing under a skin" upprepade gånger. Stundtals andas det varierande growlsångsättet DIR EN GREYs experimentella KYO. Trummisen Ryos låt sätter tonen för Awoi och skivans lyssnare: melankoliskt tung metalrock'n'roll med driv i - yeah!

bastard, som sångaren komponerat, fortsätter till en början i samma spår som det inledande spåret, men plötsligt påminns lyssnaren om att Otogi inte bara kan growla utan faktiskt också sjunga med mer vanlig röst fastän snäppet mustigt djupare än de flesta andra. Denna påminnelse markeras också med att musiken förändrar karaktär och går från drivande tunggung via melodiskt bakgrundstryck till att dämpas ännu mer när sången tillfälligt mjuknar: "disappear soul...". Men nästan genast driver de vederkvickande trummorna på igen och med hjälp av den övertygande basen och de ivriga gitarrerna är tempot och rytmen tillbaka till läge dödsgrowlande tunggung igen.

Just när man trott sig förstå vilken sorts skiva detta är kommer gitarristen Shous överraskande RED MUTATION med sin för bandet ovanliga elektroinledning följd av mindre metal men icke desto mindre spänstiga gitarrer, melodiös bas, dansande trummor och en helt ny variant av Otogis karismatiska röst. Till en början förvånas man lite som van Awoi-lyssnare, men hänförs strax av Shous och SINs kosmiska gitarrsamverkan med Ryos förföriska trummor understödda av Sakis pulserande bas och dras med i denna svängiga mindre tunga elektroinfluerade rocklåts övertygande gungrytm och falsettmässande refräng: "I'm red mutation".

Härnäst följer ännu en låt skriven av Ryo, Shuuyatou. En ballad, skivans längsta låt, som tyvärr aldrig riktigt lyfter trots känslomässigt framförande. Det positiva med låten är dock att det mestadels lugna tempot ger lyssnaren en chans att kunna fokusera på och därmed uppskatta låtskrivarens breda trummande, Sakis djupa basspelande, Shous och SINs höga gitarrspelande och den voluminösa sången, med andra ord varje bandmedlems insats till helheten.

Men som tur är avslutas CHILDREN inte med balladen utan istället i en totalt medryckande visual-kei-metal-rock'n'roll-anda: Otogis closet in my room är på samma gång typisk för Awoi som nyskapande för bandet. Det melankoliska och oftast tunga metalrock'n'rollandet känns som Awoi ut i fingerspetsarna och en anledning till att bandet på ett positivt minnesvärt vis står ut bland andra visual kei-band. Men i denna låt lyckas Awoi få in de effektivt medryckande inslagen som är som ett signum för typiska visual kei-låtar utan att det känns uttjatat. I stället får skivans avslutande låt en att vilja lyssna på CHILDREN en gång till. Kommer jag ihåg rätt? "I'm spider in this story." Var den så catchy och tungt metal som jag just uppfattade den? "I was falling spider from the sky." Ja, det var den!

Version A av minialbumet CHILDREN som jag lyckats få tag i innehåller dessutom en musikvideo-DVD av bastard där man presenteras förbiflashande mestadels svartvita ganska deprimerande scenarion uppblandat med att man får se hur bandmedlemmarna ser ut klädda i sin för tillfället svartglänsande kostymliknande klädsel, något som förresten inte avslöjas i CD-omslaget vars fram- och baksida pryds av närbilder på vår närmaste orangerödglödande stjärna.

Att lyssna på CHILDREN ger aptitretande mersmak och är ett bevis på att Awois innovativa utforskande av den mörka metalrock'n'rollens utmarker i visual kei-världen ter sig intensivt lysande och får en att längta efter mer, och mer.
relaterade objekt
relaterade artister
kommentarer
blog comments powered by Disqus


annonser